Debatt: ”Bollas runt är ovärdigt ett land som Sverige”
Personer med drogproblem får ingen behandling för sina psykiatriska symtom, förrän missbruket upphört. Och inom missbruksvården får de istället veta att de är för sjuka för att ta till sig behandlingen. Situationen är oacceptabel och ovärdig ett land som Sverige, skriver Funktionsrätt Sverige, Riksförbundet Attention, Autism- och Aspergerförbundet och RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa idag på SvD.se debatt.
SVT:s berättelse om Sanne som under flera år bollats mellan missbruksvård och psykiatri är ett skakande exempel på flera allvarliga missförhållanden inom vården i Sverige. Den visar att vården är ojämlik, inte bara geografiskt utan också mellan olika tillstånd och diagnoser, där funktionsnedsättning, psykisk ohälsa och missbruk nedprioriteras. Men den visar också på en stor okunskap om kopplingen mellan psykisk ohälsa och missbruk. Situationen är oacceptabel och ovärdig ett land som Sverige.
Det faktum att samhället delat upp missbruk och psykisk ohälsa i två olika tvångsvårdslagstiftningar (LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård och LVM, lagen om vård av missbrukare) gör att individer med båda tillstånden faller mellan stolarna. Det verkar inte spela någon roll hur mycket vi vet om vikten av helhetssyn på patientens situation, här bygger spelreglerna på en lagstiftning som gör det möjligt för alla instanser att slå ifrån sig. Kvar står individen och dennes anhöriga, utan tillgång till vare sig adekvat vård eller behandling.
Sanne som har anorexia, PTSD, ADHD, ångest och missbruksproblematik är inte ensam i sin situation. Det är väl känt att många personer med psykisk ohälsa, som ångest- eller tvångstillstånd och personer med neuropsykiatriska tillstånd, som ADHD och autism, självmedicinerar med alkohol eller narkotika.
Socialtjänsten, som ansvarar för beroendevården, saknar kunskaper och uppdrag att hantera det psykiatriska tillståndet, medan vården inte tar något ansvar för missbrukssituationen. Personer med beroendeproblematik får ingen behandling för sina psykiatriska symtom, förrän missbruket upphört. Och inom missbruksvården får de istället veta att de är för sjuka för att ta till sig behandlingen.
Man kan försöka föreställa en liknande logik inom vården av hjärt- och kärlsjukdomar eller av cancer. ”Nej tyvärr, vi kan inte behandla din hjärtinfarkt, innan du slutar äta skräpmat.” Eller ”Vi kommer inte att behandla din lungcancer innan du klarat av att vara rökfri i tre månader.”
Vid de flesta andra sjukdomstillstånd behandlas både sjukdomen, exempelvis kärlkramp, samtidigt som den möjliga orsaken till sjukdomen, exempelvis dåliga kostvanor och övervikt. Och på samma sätt kan givetvis behandlingen av missbruk och psykiatriska tillstånd ske samtidigt. Finns det ett neuropsykiatriskt tillstånd eller annan dokumenterad psykisk ohälsa i botten måste vården och socialtjänsten samverka kring individen, annars fungerar varken missbruksvården eller den medicinska behandlingen. Förhoppningsvis kan Lagen om samordning med kommunen vid utskrivning från slutenvården, förbättra samverkan mellan vård och socialtjänst. Lagen* som trädde i kraft den 1 januari i år, syftar till en trygg, säker och smidig övergång från slutenvård till öppen vård och omsorg. Men redan sedan tidigare finns bestämmelser om samordnad individuell plan, SIP** vid insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård. Dessvärre tillämpas dessa bestämmelsen allt för sällan. Detta trots att lagstiftaren särskilt betonat vikten av att en individuell plan behövs när det gäller personer med psykisk sjukdom och samtidigt missbruk i förarbetena till lagen.
Det krävs alltså flera andra genomgripande insatser och ökade resurser för att skapa en förändring:
Missbruk och psykiska funktionsnedsättningar är fortfarande starkt stigmatiserade i samhället, vilket också avspeglas inom vården och socialtjänsten. Men patienter med den här problematiken har samma rätt till kvalificerad vård som andra. Det måste därför tas politiska initiativ som innebär att resurser satsas på att kunskapen om dessa tillstånd och kopplingen dem emellan, ökar på alla nivåer i samhället.
Kombination mellan psykiska funktionsnedsättningar och missbruk innebär en komplex samsjuklighet som kräver samordnad högspecialiserad vård, men också ett kvalificerat stöd till de anhöriga. Här finns behov av kompetenshöjning inom både vård och socialtjänst.
På systemnivå ska man naturligtvis förhindra att det får gå så här långt via tidiga insatser, redan under uppväxten och i skolan. Här krävs ansvar och ökade kunskaper hos huvudmän, lärare och elevhälsa. Insatser och stöd ska alltid ske i samarbete med anhöriga och med experthjälp även från brukarorganisationerna.
Till syvende och sist krävs politisk handlingskraft, där man ser över både lagstiftning, resurser och organisation för psykiatri och socialtjänst. Samtidigt går det inte att vänta på politiska beslut. Det går inte an att fortsättningsvis lämna så sjuka människor i sticket genom att skylla på regelverket och frånsäga sig ansvaret. Socialtjänsten och psykiatrin måste omedelbart hitta gemensamma arbetssätt. Allt annat är ovärdigt välfärdslandet Sverige och bryter dessutom mot mänskliga rättigheter.
Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige
Jimmie Trevett, ordförande, RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa
Ulla Adolfsson, ordförande Autism- och Aspergerförbundet
Ann-Kristin Sandberg, ordförande Riksförbundet Attention
*https://skl.se/integrationsocialomsorg/socialomsorg/aldre/sammanhallenvardomsorgaldre/samverkanvidutskrivningfransjukhus.13624.html
**https://skl.se/halsasjukvard/kunskapsstodvardochbehandling/samordnadindividuellplansip.samordnadindividuellplan.html