Debatt: Inkludering i skolan kommer inte av sig själv
Det finns flera missuppfattningar i den pågående debatten om vad inkludering i skolan egentligen innebär. En del av dessa står Therese Vänerljung för när hon skriver att den enbart handlat om ”våldsamma elever som slår andra elever.”
I debatten som förts av bland andra Liberalernas partiledare Jan Björklund, Inger Enqvist med flera, talas bland annat om elever med inlärningssvårigheter och ”med alla typer av problem”. Här avses givetvis elever som på olika sätt avviker från det som anses utgöra majoriteten av elevunderlaget, de som exempelvis har diagnostiserad eller icke-diagnosticerad funktionsnedsättning.
Vi vet att när elever visar utagerande och våldsamt beteende i skolan finns bakomliggande orsaker, exempelvis behov av stöd som inte uppmärksammats eller tillgodosetts i skolan. Detta kan mycket väl vara ett symtom på oreflekterad integrering. Det vill säga att man utgår från att alla elever är likadana, har samma behov, ligger på samma mognadsnivå och alltså fungerar i samma lärmiljö. Då uppstår de problem som beskrivs av dem som tycker att inkluderingen gått för långt. Men elever är olika, har olika erfarenheter, ligger på olika mognadsnivå, har olika behov och lär sig på olika sätt.
De regelverk som skolan har att rätta sig efter, nämligen Skollagen och internationella konventioner som FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, är glasklara. I utbildningen ska hänsyn tas till elevers olika behov och ge stöd och stimulans så att eleverna utvecklas så långt som möjligt.
Sverige ska som konventionsstat säkerställa utbildning för personer med funktionsnedsättning i ett inkluderande utbildningssystem, från förskolan och framåt. Detta innebär inte att eleven ska förändras för att passa in mallen, utan det motsatta.
Att mallen ska sluta vara just mall, så att alla kan vara sig själva, med sina olikheter. Men inkludering kommer inte av sig självt – utan innefattar ett arbete som innebär förändringar i skolan. Här krävs en lärmiljö som är fysiskt, socialt och pedagogiskt tillgänglig. Det är viktigt att det finns resurser, kunskap och flexibilitet i skolan.
Inkludering innebär inte att elever ska sitta i samma klassrum varje stund. Alla barn är olika och därför måste olika lösningar rymmas i den befintliga skolmiljön. En flexibel lärmiljö innebär möjligheter till olika undervisningsformer; studiero, ensamhet och gemenskap på samma gång. För några kommer speciallösningar vara det bästa alternativet.
Vi pratar ofta om universell utformning, ett centralt begrepp i den nya funktionshinderpolitiken. Det innebär att hela samhället ska utformas universellt, för att passa så många som möjligt så att behovet av speciallösningar förebyggs. Detta gäller givetvis också skolan. Vi vet att skolan inte fungerar så i dag. Otaliga rapporter visar att barns behov av stöd inte tillgodoses. Många elever går ut grundskolan utan fullständiga betyg och många stannar hemma därför att lärmiljön inte fungerar. Många av dessa elever har en funktionsnedsättning.
Betyder det att vi ska ge upp tanken om en skola för alla? Givetvis inte. Det finns gott om forskning som visar att elever i särskilda undervisningsgrupper riskerar att fastna i utanförskap och att hämmas i sin kunskapsutveckling. Inkludering är värdefullt för alla elever och ökar kunskapen om att människor är olika.
Riksdagens beslut om läsa- skriva-, räknagarantin för tidiga stödinsatser är ett viktigt steg på vägen. Det ger oss hopp. Låt oss tillsammans verka för en inkluderande skola – för alla elevers lika värde och möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Det är våra barn värda.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.